The Katastroke Family
Jag heter Annika Gaardsdal och är det äldsta barnet i en stor syskonskara. Jag är utbildad lärare i svenska och tyska och på fritiden tycker jag om att läsa, måla, laga mat och baka. Tillsammans med min man Anders flyttade vi med våra 3 barn till USA 2014, och kom hem med 4 barn 2017.
Den 17 mars 2017 förändrades mitt och min familjs liv. Jag fick en hjärnblödning, och den utstakade vägen jag sett framför mig fick ta en rejäl omväg. Vi är en familj, som ser möjligheter i stället för hinder.
Före hjärnblödningen målade jag ofta tavlor i akryl. Dessa tavlor har jag avbildat och tryckt på kuddfodral, brickor och glasunderlägg. Du hittar dem till försäljning i min egna webshop.
Varför just jag?
Jag kan inte förstå att det kunde bli så här. Att drabbas av en hjärnblödning är det ju bara andra som gör. Inget som kan hända mig. Helt ofattbart. Före hjärnblödningen levde jag ett helt vanligt liv. Fin familj, utbildning, bra jobb, levde hälsosamt och motionerade regelbundet. Jag hade inte ens fyllt 40år när blixten slog ner i mitt huvud. Mitt levnadssätt, ålder och kön stämmer inte alls in på den normala profilen för en person som drabbas av en stroke. Dessutom är det bara en otroligt liten del av vår befolkning som drabbas av hjärnblödning. Vad var då oddsen att det skulle hända mig?
Hur kunde det bli så här? Varför just jag? Detta var frågor som snurrade i mitt huvud varje minut den första tiden. Ju längre efter hjärnblödning, desto mer intalade jag mig själv att jag måste tänka positivt, sätta upp delmål och fokusera på rehabilitering. Jag är ju trots allt elände, samma person, fast i en ny förpackning.
Mitt motto är ”Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid”. Jag är tacksam för att jag överlevde hjärn-blödningen. Jag har med tiden insett att det jag hade och det jag har upplevt före stroken inte är raderat, utan fortfarande är en del av mig. Varje dag är en ny dag, full av möjligheter och jag gläds över att jag är kvar i livet och kan vara tillsammans med min familj. 2019 startade jag ett konto på Instagram, @katastroke, för att jag var trött på att vara osynlig. Jag ville dokumentera min resa, samt inspirera andra om det är möjligt. Det ger mig också möjlighet att blicka tillbaka och göra mig påmind om min egen utveckling. Tack till alla mina följare och tack för alla fina kommentarer. Det motiverar och stärker mig än mer på min resa tillbaka mot ett självständigt liv.
Rehab
På dagarna spenderar jag större delen av min tid på att rehabilitera mig själv, mot mitt mål att bli självständig igen. Med självständig menar jag att kunna ta hand om mig själv, att kunna gå utan stöttning, att kunna göra saker tillsammans med mina barn på egen hand, utan att behöva vara beroende av andra personer. Detta är något som jag tog för givet innan stroken, men som nu är så frustrerande att inte kunna. Men, jag har aldrig tvivlat på mitt mål och jag uppfyller delmål efter delmål, vilket bekräftar att jag är på rätt väg och närmar mig målet stegvis. Jag får ständigt höra att det inte finns evidens att jag ska kunna bli bättre, så lång tid efter en skada. Det är svårt att inte påverkas av dessa ord, men jag gör mitt bästa för att tänka positivt och slå bort dessa påståenden. Istället lyssnar jag på och omger mig av personer som ger mig kraft och energi att träna vidare och tänja på mina gränser. Jag håller på att bygga upp ett nätverk för professionell hjälp och stöttning på egen hand. Vill du bli en del av mitt team?
Katastroke - The story
Strax efter semestern 2019 bestämde jag mig för att starta upp ett Instagram-konto. Grundtanken var då, lika som nu, att dokumentera min resa tillbaks till ett självständigt liv. Jag hade några alternativa namn på mitt konto, men fastnade för ”Katastroke” – En kombination av katastrof och stroke. I loggan finns ett ankare som symboliserar hoppet. Det finns också med en blixt som symboliserar att en katastrof kan inträffa när som helst och som i mitt fall helt utan förvarning. Jag har hela tiden varit rädd att min utvecklingskurva ska stagnera och stanna av. Att jag ska hamna i ett stadie där jag inte längre blir bättre. För att låta blixten symbolisera något possitivt istället, så vände jag den snett uppåt. Det är så jag vill se min egen utvecklingskurva. Ständigt uppåtgående och utan avsatser.
